oj vad fort semestern gick! helt otroligt.. helgen som varit har vart helt underbar för Lillfjant och mig.. vi har åkt mycket båt.. Vi spenderade hela lördagen på en klippa med massa folk så Diezel lekte konstant i ca 6 timmar! han gick laget runt med sin leksak coh fick dem att leka med honom.. dvs kasta hans leksak i vattnet så han fick hämta den... han var så inne i sina lekkamrater att han inte ens märkte när jag lämnade honom utan mig på ön för att åka ut med båten och åka på ringen efter båten.. var väl borta en halvtimme utan att han märkte det! annars räcker det med ett par sekunder när han inte ser mig som han blir orolig.. ja där ser man vad man är värd...  när vi skulle åka hem på kvällen vägrade han hoppa i båten! han smet bort till klippan vi legat på och gömde sig i vassen!! hundskrälle, jag fick hoppa i land igen och gå bort till honom och säga åt honom på skarpen! han tyckte vi kunde vara kvar där och forsätta leka.. vart han får energin ifrån det har jag ingen aning om.. kan ju bara säga att han sov som en stock med en gång när vi kom hem..

Idag åkte vi ut till blå jungfrun, men eftersom det är en nationalpark måste man ha hundarna kopplade där och då tyckte jag kombinerat med att det var så varmt idag att Diezel kunde vara hemma och sova ut ordentligt efter hans tidigare båttur... Jag traskade runt hela vandringleden (3km) på blå jungfrun utan skor! nu känns det i fotsulorna...

Diezel och jag cyklade hemåt framåt åtta tiden ikväll lagom trötta... och nästan hemma så skuttar det ut en hare mitt framför oss på vägen.. (finns många harar runt om industriområdet som ligger i närheten där vi bor) Jag han tänka en hel del medans haren hoppar framför oss, jag ryter NEJ till Diezel och hinner tänka att det här kommer att göra så ont när jag far omkull för att Diezel jagar efter haren.. haren vänder runt och väljer att springa jämsides med oss, fast inte med färdriktningen åt samma håll som vi.. Diezel får ögon stora som tefat och öronen stod nog fasen rakt upp på honom av iver att jaga hare.. Men någonstans i min uppfostran av Diezel så måste jag gjort något rätt för han väljer att lyda mig och bara sända längtansfulla blickar efter haren som susar förbi oss med bara ett par meter... snacka om att jag hade hög puls när till sist haren försvann ur Diezels synfält...